Jag mår illa. Det blåser så mycket ute att jag blir sjösjuk. Men det är mer än så, mitt hjärta verkar inte kunna lugna sig. Min mage strejkar och mina ögon vill bara falla ihop, som vanligt. Jag känner att vi har problem och det känns som vi sjunker och jag kan inte göra nåt åt det. Jag minns min syster sa till mig
"-det är bara roligt de första två åren" och hon hade rätt, nästintill på datumet men så ser jag henne och Daniel fortfarande ihop och jag vet att det går. Min mamma och pappa är mina största förebilder. Jag gillar att ligga sent på kvällen och lyssna på dem medan det säger gonatt till varandra och de låter percis som jag och Johannes, som om de var 20 år igen och det är inte som jag egentligen är rädd, jag är bara trött just nu och oroad att det ska glida mellan fingrarna på mig medans jag inte ens är med. Det känns verkligen rätt men bara för det betyder det inte att man inte måste arbeta på det.
You were everything, everything that I wanted. We were meant to be, supposed to be, but we lost it. Jag kommer ihåg när jag var femton och jag var kär i Mattias. Jag ville så gärna att det skulle bli vi två och när jag fick reda på att han gillade mig med var det som en stor sten föll på mitt hjärta. Jag var så liten och jag trodde aldrig att min barnsliga förälskelse skulle bli sann. Och jag visste ju vad jag var tvungen att göra. Jag kunde inte bära upp båda mig själv och Mattias samtidigt (och tro mig Mattias hängde på en skör tråd). Så jag ljög, och sa att vi skulle vara vänner... Jag kommer ihåg att jag lyssnade på Avril Lavigne med My Happy Ending och jag tyckte att de orden stämde in så bra. Det var meningen att det skulle vara vi två, vi skulle vart tillsammans men vi tappade det. Vad hade hänt om det hade blivit vi?
Så vi måste prata och vi måste lösa allt som någonsin kommer i vägen för jag kan inte mista dig. Nu, idag betyder Mattias inget, men jag kommer ihåg känslan av att allt faller samman utan att man ens kan göra nåt åt det. Jag stod där och såg på medan min (dåvarande, och tillvisso naiva) värld rasade samman, som stenblock fallande från ett demolerat hus.
Jag ser blåsten riva i träden ute och jag ser på klockan, den visar 22:09 och jag tror att du sover nu eller åtminstånde ligger du i sängen och försöker somna. Jag tror inte att jag kommer få så mycket sömn i natt. Jag kommer ligga vaken och tänka på allt vi kommer säga imon.
Jag tror jag kommer låta dig läsa detta. Bara så du vet.
Om ni har läst mitt senaste inlägg så vet ni redan att jag är fruktansvärt dålig på att dela med mig och jag vet att det kan verka egoistiskt, men nu får det faan vara nog. Jag påverkas väldigt lätt av vad andra tycker, tex om någon tycker illa om nåt eller har en speciell åsikt. Det är därför jag gillar att ha saker för mig själv så jag får ha min egen uppfattning, som jag har fått ha mina böcker fram tills nu! Jag brukar kunna hålla mina tankar för mig själv och inte säga att jag inte vill dela med mig men nu kan jag inte hålla käften längre. Tyck illa om mig om ni vill men jag har rätt till att känna vad jag vill. Det verkar som varenda ***** har sett Twilight nu! Och alla har sina egna uppfattningar om hur man ska tolka filmen och boken, men jag är så trött på att höra dem! Jag hade de så bra när jag satt med mina älskade böcker och ingen förstod om vad jag pratade om. Själv i min lilla värld utan någon annans komentarer. Jag skrattade med dem, jag grät med dem och jag blev kär med dem.
Idag har jag och Johannes varit ihop i 666 dagar
